...och jobb...och en Angelica...

Livet kunde varit sämre. Tur att det goda väger upp det nödvändigt onda.

 

 

Men med en lyxhelg spenderandes med kärlek och romantik på kryssning känns jobb-att-göra-högen rätt så ok. Och speciellt i ovan nämnd kombo. 

Den lever fortfarande. Spindeln som bakades till Krisitans 30årspartaj!

 

Total lycka! Och sorg, för den luktar inte riktigt okej längre. Och benen viker sig av efter att katterna slemmat ner dem lite. Ögonen är dock på plats, men något insjunkna. Ett rop på hjälp?

 

 

 

 

Bjuder på en bild när mr Sur var ny. Väljer att inte utsätta någon, eller mitt eget minne för den kvarlevande varianten. 

 

"Jaha. Du klär dig vuxet på jobbet?" 

 

Kommentaren från pojkvännen tog ett tag att registrera. Jag kollade på min klädsel. Samma utstyrsel som vanligt, möjligen en annan färgskala. Jag höjer på ögonbrynen. Han fortsätter aningen nervös. 

 

"Jaha. Tantkjol är alltså det som gäller?"

 

Total förvirring. Hur kan en militärgrön virkad väldans kort kjol hamna under tantkatergorin? Nejnejnej kära du. Det är inte jag som är vuxen. Det är Krisitan som har dåligt omdäme innan sju på morgonen. Och med det sagt drar jag gladeligen på mig örontröjan och fortsätter med kom-i-gång:andet låt-oss-förneka-att-det-är-vardag! 

 

 

Efter tio (!) timmar sömn borde jag vara fit for F. Men dessvärre känns tillståndet ungefär likadant som för igår. Seg, sliten med en släng av småsur. Ser inte fram emot en dag framför datorn. Att sitta still hela dagen och pilla på en plastmus är inte drömmen för denna rastlösa själ. Förhoppningsvis kommer jobbet variera sig mer framöver. Annars behöver jag nog inhandla ett ton böcker om kontorsöverlevnad! 

 

Funderade en stund på om jag skulle ta på mig min hood med öron på luvan. Men då jag har styrelsemöte väljer jag med sorg i hjärtat att dra på mig något mer representativt. Fatta tråkigheten att vara topppolitiker. Fancykläder varje dag. Aldrig mjukisrevolt och aldrig öron på kläderna! Nej tack!

 

 

Överlevt första veckan på nya jobbet. Sweet. Känns bra. Tar dock inte en så aktiv plats i gruppen. Får vänta med att blotta min sjuka sida. Lite till så. 

 

 

Har utöver mitt pennfodrar släpat dit en stereo nu också. Lägger till en massa jobblåtar på spottan. Har utökat min "flyga till månen" lista. Om de bara visste, de på jobbet vad den där musiken annars används till. 

 

 

 

 

 

Hur snabbt ska man egentligen avslöja sitt sanna jag på en arbetsplats?

Dag nummer ett spelade jag aningen för hög elektronisk musik samtidigt som jag gungade med som om ingen såg. Dag nummer två och jag gled redan omkring i mjukissockar och flumklädseln. Funderar på om jag vågar ta ytterligare ett steg imorgon. Med mitt fina pennfodral. 

 

 

 

Ja, så heter systemet där vi rapporterar all verksamhet.

Folkuniversitetet impoerar inte alltid.

 

...man inser att bästa Annica kommer till Uppsala om några få dagar. 

 

 

 

 

Yäz, nu kan hon hjälpa mig med tårtan som Kristian ska få. Sweet living. För en bagerska som aldrig riktigt fått kläm på det där med fyllningar! 

 

Yäz, nu kan hon få se mina nya skor live. Sweet living. För en bloggerska som aldrig riktigt fått kläm på det där med att uppdatera med en massa bilder hela tiden. 

 

Yz, nu kan hon övertala mig om att Myran inte kan klassas som hund. Sweet living. För en svag djurälskande själ som överväger själv överväger Paris Hilton-vovve med motiveringen; "Så små är de väll inte?" 

Bestämd dig kära kropp. Kraschade vid 23 ish. Efter två vakna omgångar somnar jag slutligen om. En dröm senare och klockan är några minuter i sex. Typiskt. Det är ju faktiskt en inte helt orimlig tid att stiga upp. Och vid det läget är jag relativt pigg. Men som det blockmongo jag ibland tycks vara somnar jag om. Med hjälp av lite tvång. 

 

 

Vaknade nyss. Känner mig död. Jävla skit.

 

Snart slut på denna måndag. MÅNDAG. 

Är i desperat behov av en helg....korrigering. Desperat behov utav en ledig skrotdag. 

 

 

Då ska det läggas pärlplattor till fingrarna blöder och hjärtans understimulans kräver arbetsveckans intåg. Jag ska tråka ut mig själv med mina cravings. Allt jag idag suktar efter kommer leda till ett välkommande till vardagsliv med tillhörande jobb. Det är mitt bästa tips för att överleva vardagen. Att missbruka, överanvända och aldrig-någonsin-ge-efter under lediga dagar. Nöta in de roliga aktivitererna tills de helt enkelt inte är roliga längre. 

 

 

Tur för mig att minnet är kort. En utnötning senare och jag kommer på mig själv att återigen sukta efter samma aktivitet. Måste vara juden i mig. Leva efter reglerna, oavsett utfall. 

 

 

Kanske nästa projekt...

Var på styrelsemöte i Gävle hela helgen. Nackdelen var att jag innan mötet bestämt mig att jag inte skulle fortsätta inom SfSH men efter att SMI gav all bra respons har suget väckts. Tusan. Har ju nytt heltidsjobb och några förtroendeuppdrag kvar. Blir knepigt att få ihop allt, utan att göra den där dubbleringen av mig själv.

 

Hursom. Första intrycket av Folkuniversitetet är strålande. Bra folk, god stämning. 

Sitter på en del förtroendeuppdrag genom mitt jobb. Det går bra. Efter tre styrelsemöten med Folkis erbjöds jag jobb. Och idag under mötet med Akademiska senaten fick jag återigen bra respons. En representant viskade att mitt inlägg var dagens bästa efter en debatt. Dagens bästa (!) av kanske 40 andra inlägg uttalade av rektor, universitetsdirektör och proffessorer. Det är med lite blandade känslor som jag nu lämnar senaten.  

Såhär glad är jag över mina nya snowboardskor!

 

För att vara invandrare har jag levt relativt skyddat. Ok, i Eskilstuna hände det ibland att någon nynasse lade bajs i vår brevlåda. Jag fick ju den där extrasvenneundervisningen och "nej-men-vad-bra-svenska-du-pratar" kommentarna. Men ändå, rätt skyddat. 

 

Under dagens lunch berättade min kollega om hur hennes far undkommit två extremt hotfulla situationer. Vid två tillfällen har han jagats av ett gäng av svennar med tillhyggen. Ena gången stannade en buss längst med vägen, så han fick bara "några skrapsår och blåmärken". Vad som hände den andra gången vet jag ej, då rösten ej bar. 

 

Hursom, när kommer då poängen med denna historia? Jo nu. 

 

Efter lunchen gled jag in på Åhlens. Regnet tvingade mig. Jag stannade till vid tre tonårskillar som förde en hektisk diskussion. En av killarna hade tydligen blivit av med sin telefon. Det var två blattar. Han hade fått nog. Till nästa val skulle han rösta på SD. 

 

Hur kommer det sig då att varken jag eller min kollega fått nog? Hur kommer det sig att det inte finns ett svenskfientligt parti att rösta på? Ställs en mobil mot bajs i brevinkastet och misshandel av en far, borde utfallet vara givet!

 

Jag skyller på mamma. Det är nog den jäveln som trots all skit (bokstavligt talat) lärt mig att det finns rötägg i alla grupperingar. De kallas blockmongon. Oavsett färg! 

 

Vägra klädkoder. Idag blir det mjukisbrallor och hoodtröja på jobbet. På gränsen till acceptabelt men lyckan att glida omkring i softisdress uppväger definitivt. Jag slutar ju ändå snart. Måste ju avsluta med bravur! Sätta lite avtryck. Och framförallt förhindra alla möjligheter att någon gång komma tillbaka till arbetsplatsen. I am done with it!

 

 

 

Kanske borde köra på One-piece....öh. Nej, någon värdighet vill jag fan ha kvar!

Men röda gummipjucks? Hmm. 

Får man gå och lägga sig nu? 19.21. 

 

Sömngrisen i mig tycks aldrig mättas nu för tiden. Under 8 timmar och jag blir sur. Både när jag ska lägga mig och när jag kliver upp. Tanken att jag haft problem att sova känns så avlägsen. Så istället för att panika över mitt massiva sömnbehov spänner jag av och försöker njuta. 

 

 

Ett dop och besök hos god vänn. Det var helgens planer. Men riktigt så blev det ju inte. Kom knappt genom dörren med mina två gigantiska påsar väl hemma. Kontot ekar tomt men jag är ett par gummipljucks rikare. Och...snowbordjacka...och underställ, mjukisar, träningsset...och ett ton sockar. Damn rea!

 

Men åter till gummistövlarna. Har länge letat efter ett par gula, med svart snörning. Tycks vara ensam om att förstå exakt hur fint det skulle vara. Hursom dras jag med in på plantagen då Krilledill vill ha fat till några krukor. Några rosa "hej-jag-är-för-vuxen-för-denna-design"-gummisar är nedsatta. 350 spänn. Jag står och pillar på de. Krilledill får nog lite panik och leder mig bort till ett par röda. 500! Öh . Efter en övertalningskampanj utan like ska jag till och betala. Kassörskan scannar och....250 kr tack! 

 

 

 

 

 

 

Ja, man tackar och bockar. De är inte gula. Men...

Kristians syrra har fått barn. Nu ska barnet döpas. Detta är givetvis något som Kristian reagerat på. Starkt. Anledningen är bristen på godatro. Likt förbannat måste vi besöka kyrkan, lyssna på prästen och tända fadderljuset. Som motreaktion kommer vi att ge ungen ett hänge till ett halsband. Det är dyrt, fin och prytt med JESUS. It is to good not to wear, but still. It is Jesus!

 

 

 

Mina "to do", borden och måsten har (o)frivilligt lämnat utrymme för hetsk uppsatsdiskussion med Angelica. Varför är alltid alla andras projekt så sablans (får man verkligen använda det ordet) intressanta? Jag som inte ens är intresserad av raskatter. Men frågeställningen; "Alla katter är levnadsdugliga, men endast ett fåtal är avelsdugliga", kan väll inte lämna någon oberörd?