Jag som sagt sluta på mitt nuvarande arbete. Skulle kunna skriva en novell (maybe I will) om stället. Some do magic, some do harrm - helt enkelt!

 

Under gårdagen stötte jag på en kär kollega från en annan enhet. Från ingenstans frågade hon om jag skulle komma på fredagsfikat nästa vecka. Blicken vägrade att möta min. Väl på plats framför datorn upptäcker jag 15 nya mail. Alla med samma re:meddelande. Alla med samma innehåll: Min hemliga avskedsfika.

 

Stackarn har då försökt att samla alla för en avtackning. Det spekuleras i vilken fika jag tycker bäst om, vad de ska samla ihop pengar till och hur stolt upphovshavaren kände sig över att så försiktigt lyckats lista ut att jag kommer på just det fikat. Superlativen halgar, jag framställs som en hjälte.

 

Bara ett problem då, alla tycks ha undgått att även min mailaddress ligger i listan! Jag undrar hur länge det kommer att dröja innan något smartass kommer på det!

 

 

 

 

 

 

Följande inlägg är dedikerat till Myran. 

 

Det var med lite skepsism jag mottog information om valpplanerna. Att leva med hund är något jag alltid önskat men ansvaret det innebär skrämmer. Rädsla att bli för låst, inte kunna resa och ständigt söka hundvakt är inte tilltalande. Men Annelis hund, Annelis problem tänkte jag. En kul lite leksak och vardagsbonus till mig, jomenvisst. 

 

Inte visste jag då att jag nu, tre veckor senare, skulle känna såhär. Hon är helt enkelt fantastisk. Inte nog med det, hela hennes väsen smittar. AntiTönten i mig skäms nästa över den ömhet jag känner när jag ser Kristian med henne liggandes på sitt bröst. Klyschornas klyscha. Man med valp = romantiskt tönteri. Men jag skäms inte. Känslan är ärlig.

 

 

 

Välkommen hit, välkommen hem. Natalka hjärta Myran. 

 

 

  

    

 

 

 

 

Jag arbetade en gång i tiden inom social omsorg. Jag arbetade en gång i tiden med denna underbara människa. Lyckan att se hennes självsäkerhet värmer gott i hjärtat. Den resa som hon tragglat sig igenom kommer få att kunna relatera till. Jag är en av dem, kommer troligen aldrig riktigt förstå. Men det kan aldrig sägas nog ofta; "det är inte hur man har det, utan hur man tar det". 

 

Rundar av på jobbet. Snart kommer jag byta arbetsplats. Folkuniversitetet och Natalka, it is a lovestory. Jag har förstått sedan tidigare att jag gör intryck, att jag kanske (lite orättvist i många fall) utstrålar en kompetens. Ändå blir jag rätt så överraskad. Till viss del anser jag nog att jag inte är värd att uppmärksammas till den grad som nu skett. Kvinnofälla kanske? 

 

 

Jag går tillbaka till mina rötter. Jag byter tillbaka till mitt tidigare smeknamn. Mitt barnnamn, Natalka.