Prioriteringar

Om jag vore smart skulle jag flytta från storstaden omgående. Sluta byta arbetsplats och aldrig skaffa familj. Dåligt samvete ligger i min natur. Känslan att aldrig räcka till.

 

Egentligen är det egocentriskt. Varför skulle alla vilja ha en del av mig i sitt liv? Blir verkligen någon ledsen om jag inte kan träffa dem den där onsdagskvällen? Jag upplever det så. 

 

Idag känner jag att jag kommit till en punkt där jag inte kan släppa in någon ny. Hjärtat har rum, men tiden räcker inte till helt enkelt. Jag har mitt Östersundsliv, Uppsalaliv, arbetsliv och egentid. Gentemot många av dessa personer kan jag lyckligtvis slappna av. Dessvärre brukar det nog vara gentemot samma grupp som jag, om jag fritt fick välja, egentligen skulle vilja lägga all min tid!

 

Folk brukar säga att de ibland önskar att de kunde dublicera sig. Jag önskar också två uppsättningar av mig själv. På så sätt skulle en av Natalkorna alltid kunna ägna sig åt den grupp som hjärtat tillhör. Vore inte det totally sweet?

 

 

 

 

 

 

Det hade verkligen varit underbart! ;) Men ja det är ju faktiskt hemskt att det ska behöva vara så att man väljer att träffa vissa människor för att det blir den enkla vägen, den utan drama! Medan man har sina hjärtan som inte blir lika högt prioriterad, och inte för att dom i ens hjärta är lägre prioriterad, utan för att dom förstår! Så känner jag att det lätt blir för en och det är ju... SÅ fel..!!!! Egentligen!